Tillbaka i vardagen
Tänkte bara helt kort berätta att jag har haft det toppen de två senaste dagarna. Förvisso är världen fortfarande lite upp och ner eftersom lillebror är här, men i övrigt har det varit toppen!
Igår var vi ute och eldade i trädgården. Och medan pappa eldade som mest så åkte jag och Lukas runt hela kvarteret med våra moppar! Snacka om maratontur! Om jag inte vore så extremt vältränad hade jag aldrig klarat av det. Och när vi kom tillbaka så var det dags att grilla korv på pappas jättebrasa! Den var så varm så varm att man knappt kunde stå och grilla vid den. Men korven blev god! Det var jag, mamma, pappa, Jonathan (sovandes vagnen som vanligt), Lukas, Oliver och Sussie! Jätteroligt!
Å idag, vet ni vad, hände det stora saker! Till att börja med så sov hela familjenända till klockan 9 (rekord!!!!) Efter frukost fick jag godis, så som sig bör på en lördag. Godiset tog jag sen med mig ut för nu skulle det byggas sandlåda tillsammans med pappa! Vi åkte och köpte en låda till mig igår, och praktiskt nog skulle grannen ändå åka och hämta sand så vi fick det som blev över. Jag och pappa öste sanden från grannens släpkärra och ner i vår skottkärra, som pappa sen fick köra vidare. Det var roligt ett litet tag, men sen slog jag mitt finger mellan spaden och kärran och ville gå in. Men men, det viktiga är iaf att sandlådan stod klar, komplett med sand och allt, vid lunchtid. Som jag har längtat!
Dessutom har jag lekt MASSOR med Lukas och Tilde. Nästan hela dagen faktiskt. Ute i solen hos oss, hos Tilde och hos Lukas. Och DESSUTOM så kom Emma, Sofia och Kristian framåt kvällen. Emma har verkligen blivit jättetjock. Kände knappt igen henne!
Kanske lägger in lite bilder från dagen så småningom. Ville bara uppdatera er lite fort.
ciao!
//elsaelsan
Å så kom han då till slut...
Ni vet. Han. Det där miraklet vi alla har väntat på. Sååå länge nu.
Ett ”ÄNTLIGEN!” vibrerade sig kraftfullt, likt unisont utropat av 1000-tals grisskära Gert Fylking-figurer vid en litteraturpristillkännagivelse, ut genom Huddinge Sjukhus kommunistgråa väggar, färdades över berg och nerför dalar, där den slog följe med vårfloden genom skog och bortsmältande snö, för att slutligen, med en samhällsomdanande kraft slå ner i en vit liten fjällstuga i Tullinge Villastad ett par hundra meter bort. Då visste jag att Lillebror, Laleh, Jonathan, ja ni vet vem jag menar, hade kommit till världen.
Eller, ja… riktigt så var det kanske inte. Egentligen var det farmor som berättade att pappa sms:at att Lillebror efter en veckas tvekan tillslut tagit mod till sig och kravlat ut ur tunneln och in i ljuset. 10:39 visade klockan. 11 april kalendern. Året var 2010.
Samma morgon vaknade jag själv med ett ryck. Farmor och farfars bil! De ska väl inte åka härifrån? Men mina farhågor besannades gud ske pris inte. In genom dörren till mitt rum kom nämligen farmor gående och för att ytterligare befästiga min vilja sa jag bestämt till henne: ”Farmor, du inte åka hem!”. Det visade sig istället vara så att dagen slutligen var kommen då Planen med stort P, märk väl, skulle exekveras! Spännande va!?!
Att få en lillebror, det är nämligen inte något man gör på en höft förstår ni! Nej nej, lillebröder växer sannerligen inte på träd, och inte heller är det något man bara skiter ur sig vilken sketen arbetartisdag som helst inte! Det krävs lång och nogsam planering för att en lillebror ska kunna välsigna moder Jord med sitt mödosamt utgjutna fostervatten.
För att sammanfatta så gick Planen ut på följande:
Mamma får lite ont i magen.
Mamma och pappa åker till doktorn för att se om lillebror vill ut. Elsa stannar hemma, tar hand om Liselotte och Micke och ser till att de inte eldar upp lillstuga, bränner rökelse, springer nakna och ylar mot månen.
Farmor och farfar sätter sig i bilen och kör till oss.
Farmor och Elsa bäddar Lillebrors säng.
Elsa sover med farmor så att farmor inte ska bli rädd.
Doktorn hjälper till att ta ut Lillebror
Elsa och farmor och farfar går och hämtar mamma, pappa och Lillebror på BB.
Lille Skutt kommer ut ur Elsas mage.
Och i alla viktiga delar var det också så det blev!
Mamma fick ont i magen, men redan natten mot den 10 april. Så vitt jag vet rinner vatten, men den här natten gick det tydligen. Mycket konstigt. Anyway, det innebar att farfar och farmor redan var här när mamma och pappa åkte till doktorn. Vilket i sin tur betydde att jag inte behövde ta hand om Micke och Liselotte helt själv. I övrigt avvek bara det faktum att farfar inte kunde följa med till BB utan var tvungen att jobba från ursprungsplanen.
Jag har fått återberättat för mig att allting gick med en rasande fart när de väl var inne på BB. Under natten hade mamma trott att det var ytterligare ett falsklarm, men när hon väl klev upp ur sängen satte värkarna sån fart att hon inte ens hann smaka på, än mindre äta upp, gröten. Istället fick hon kasta sig in i bilen så att farfar kunde köra dem till Förlossningen.
Cosmo Kramer. Kramer i Seinfeld, ni vet. Har ni någonsin funderat på vad som är så speciellt med honom? Om inte, så låt mig berätta: Den mannen vet hur man gör en entré! BANG, säger det bara. Sen står han där mitt i rummet med allas blickar på sig. Och precis likadant var det för lillebror. Med ett PLOPP och ett redan klassiskt PLASK gjorde han entré i jordelivet som vore han en sprängladdning och mamma en Haubits. Om inte barnmorskan tagit på sig fotbollshandskarna och gjort en Ravelli-94-räddning hade lillebror suttit limmad mot väggen på andra sidan rummet. Typ.
Häftigt var det iaf. Pappa, ståendes vid huvudändan av sängen, hade då rakt inte räknat med att bli helt nedstänkt med fostervatten. Tihi… Det lyckades inte ens jag med när jag kom ut! Lite konstigt kan tyckas, eftersom jag verkar ha ett mycket häftigare humör än Lillebror och dessutom var lite mindre när jag kom ut. Jag vägde ju 2880g och var ca 48 cm lång. Lillebror vägde hela 3150g och var 50 cm lång. Ingen jätteklump han heller kanske, men större än lilla mig iaf.
Så fort jag hade fått reda på att Lillebror kommit ut blev jag jätteglad och hoppade och sjöng på köksbordet. Men gissa om jag blev besviken när vi lite senare gick ut och Lillebror inte alls var där! Fina specialpedagogutbildningar till trots hade farmor varit extremt otydligt i sin beskrivning och fött en förväntan i mig om att Lillebror skulle vara på gatan! Men så var ju inte alls fallet. Han var ju bara ute ur mammas mage! För att undvika dylika missförstånd var jag mycket noga med att berätta för grannarna att Lillebror var ute, men inte ute på gatan.
Sen ville jag ju gå och hämta dem på en gång, men de var tydligen tvungna att stanna kvar över natten. Men det gick jättebra. Jag hade ju farmor här, även om farfar varit tvungen att åka hem under eftermiddagen. Dagen efter kom så pappa helt plötsligt hem och gick med mig och farmor för att hämta den lille. Han var så fiiiiin! Vi träffades första gången precis utanför ingången till avdelning K47 (fint namn va?) och det var kärlek vid första ögonkastet. Eftersom då även jag var hos doktorn så kom på nåt sätt Lille Skutt ut ur min mage också! Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt var han bara där! Och då berättade jag en hemlighet som jag burit inom mig lika länge som Lille Skutt själv, nämligen att jag haft Lille Skutt i magen hela denna långa tid för att Lillebror skulle kunna få honom när han kom ut. Ganska gulligt av mig, eller hur?
Sen gick vi hem och allt var… helt upp och ner! Jag fattade ingenting! Var det nåt fel på Lillebror? Han bara sov hela tiden! Och låg på rygg på backen utan att protestera!. Jag menar…??? Han var ju inte alls som jag. Jag ville ju aldrig sova, vägrade att bli nerlagd, hatade att åka vagn, skrek hela tiden då mamma och pappa inte bar på mig och åt mat heeela tiden. Lillebror däremot, han gör knappt något annat än att sova. Så här ett par dagar senare fortsätter det på samma spår, han bara bajsar och skriker som jag sa till farmor över telefon häromdagen. Men egentligen skriker han inte mycket alls. Han sover istället. Och äter mat. Mycket mat. Där har vi iaf någonting gemensamt.
Nåt annat jag inte riktigt förstår är att jag har ett svagt minne av att jag brukade äta från mammas bröst. Vet att det låter lite underligt och det känns lite självutlämnande att dela med sig av en sån bisarr minnesbild. Men nu tror jag nog att den är falsk trots allt. Lillebror äter nämligen bara ”lelle” och det är lika ofta pappa som mamma som matar honom. Och ibland jag. Det är roligt.
Något som inte är lika roligt är att Lillebror… eller… han heter ju faktiskt inte Lillebror, så jag kanske bör kalla honom vid hans rätta namn:
Laleh!!!
- Neeeeeeej, det stämmer ju inte heller. Faktum är att jag reviderade min åsikt i namnfrågan för någon vecka sen. Mamma höll som vanligt på att föreslå en massa namn till Lillebror som jag redan innan visste att jag per automatik skulle avfärda. Han skulle ju trots allt heta Laleh. Det hade jag ju redan bestämt. Men när hon sa ”Ska lillebror heta Jonathan?” så funderade jag en aning och sa ”Ja, lillebror ska heta Jonathan”. Sen dess har jag varit orubblig i min övertygelse. När folk har frågat om lillebror ska heta Laleh, har jag sagt: ”Neeej, lillebror ska heta Jonathan!” Och så blev det. Jonathan Edvard Linge har sett dagens ljus. Edvard efter min farfars farfar.
Men det var ett sidospår, åter till det som inte är lika roligt. Nämligen att Jonathan efter att ha varit hemma ett par dagar fick Gulsjukan! Precis som Lilla Spökets Labans spökpappa! Till skillnad från spökpappan, som var sjuk i en hel vecka och skiftade färg varje dag, var dock Jonathan, tack vare den moderna medicinens vidunderliga teknologier och landvinningar, bara sjuk i ett dygn. Tydligen var han tvungen att ligga under en lampa och sola en hel eftermiddag och en hel natt och sen skulle det gula vara borta. Låter helknasigt tycker jag, då hade han väl lika gärna kunnat göra det hemma? Jag tyckte nämligen att det var jättetråkigt att först mamma (dagen) och sen pappa (natten) var tvungen att vara med Jonathan på sjukhuset. Och dessutom sa doktorn att jag inte fick hälsa på Jonathan! Jag var faktiskt riktigt ledsen för det. Men det gick över när han kom hem igen.
Ja så gick det alltså till när Jonathan kom till världen, och nu har han varit hos oss i en hel vecka. Han var på återbesök hos doktorn idag som sa att han mår jättebra nu och att han har gått upp en hel del i vikt. 200g på två dagar! Så nu väger han 3290g. Tacka fasen för det så mycket som han äter. Minst dubbla portioner varje gång! Han blir liksom superarg när han inte får mat på en gång. Han är så otålig. Han har faktiskt stört mig flera gånger på natten med sina matskrik. Det gillar jag inte riktigt. Inte för att jag är behov av nån skönhetssömn, men ibland är det ju skönt att sova lite bara för att. Och för att orka leka med min nya superpolare Tilde som bor på kullen på andra sidan vägen! Hon har fått värsta lekstugan som är underbart rolig att leka i! Undrar när jag ska få en sån? Vill ha! Mamma säger att morfar är skyldig henne en lekstuga, så kanske jag kan få den istället. Vad tror du om det morfar…??? Pappa har en kap- och gersåg nu så det går snabbt att bygga om du vill göra det själv J
På tal om Tilde så var jag hos henne idag och lekte när det helt plötsligt kom en heltokig jättestor och jättesnäll hund och gav mig en enorm puss. Och vad han slickade! Jag blev helt blöt i hela ansiktet och håret. Lite otäckt var det, men framför allt väldigt kul! Kul var det också i trollparken utanför barnsjukhuset där jag och mamma lekte när pappa och Jonathan var inne hos doktorn.
Nu vill pappa skriva lite också, här kommer han.
- Ja hej! Johan här. Elsa var snäll nog att låna ut bloggen till mig. Jag och Sara vill bara ta tillfället i akt och tacka för alla gratulationer i form av kort, blommor, kläder, telefonsamtal mm som vi har mottagit de senaste dagarna. Det känns verkligen jättekul att vi nu är fyra personer i familjen och personligen tycker jag att det är särskilt skönt att könsbalansen i familjen är återställd. Återigen, stort tack för alla lyckönskningar.
Nu är jag tillbaka igen, ursäkta avbrottet. Jag vill också tacka, och först och främst morbror Henrik som har förstått att trots att jag nu har en lillebror som är jättesöt och allt sånt där så är det fortfarande JAG som står i centrum. Jag fullkomligen älskar Iggle Piggle, Makka Pakka och Upsy Daisy!!!! Tack så hemskt mycket! Jag har burit runt dem i huset ända sen jag fick dem! ”Till världens bästa storasyster”. Det låter bra det tycker jag!!!
Ja, det var det. Nu vet ni allt ni behöver veta om hur första tiden med Jonathan har varit. Jag antar att jag kommer att behöva skriva en blänkare om honom i bloggen lite då och då. Han är ju på tok för liten för att ha en egen blogg än så länge. Men glöm nu bara inte bort att det är jag som är showens stjärna!
//elsaelsan
Våren kom, men inte lillebror
Så igår, eller på långfredagen enligt mamma och pappa, trodde vi att lillebror skulle komma ut. Mamma hade haft ont i magen hela natten och inte kunnat sova, och på förmiddagen sprang pappa runt och tog tid av någon anledning. Allt pekade på att lillebror var på god väg ut, men på BB sa de att så inte alls var fallet. Mamma och pappa blev jätteledsna för att mamma hade haft så ont i onödan. På vägen hem hittade pappa dock vårens två första tussilagor. Mamma fick en och jag fick en. Så... våren kom, men inte lillebror.
Under resterande delen av helgen kom våren ordentligt. Vi var ute och fikade på altanen och på tomten gick det att både åka stjärtlapp och spela fotboll. Det bästa av två världar, helt underbart!
I höstas planterade jag och mamma blommor i rabatten utan för lillstugan, och nu har den första knoppen kommit upp.
Under veckan har mamma fortsatt att ha ont i magen, och igår, eller i förrgår beroende på vem man frågar, var hon till doktorn och fick medicin som hjälper henne att sova. Hon har knappt sovit någonting under veckan. Men hon är vid gott mod iaf! Jag tycker verkligen att det är dags för lillebror att komma ut nu!!!
Förövrigt så har jag fått ett jätteroligt nytt spel av bombom. Det heter "In i stallet" och man ska få in alla djuren i stallet så fort som möjligt. Hur kul som helst. Man slår en tärning och om tärningen inte visar det djur man vill ha - ja då kan man alltid putta lite på tärningen så att rätt djur kommer upp! Jag vinner varje gång! Tjohoo!!!!
Nu är det helg igen, och som ni märker sitter jag uppe ganska sent framför datorn. Micke och Liselotte var här i kväll och vi åt Tacos tillsammans. Sen pärlade vi. Mamma och Micke tävlade om vem som blev klar först. Jag vann!
//elsaelsan
