Idag har jag hoppat från trampolinen!
Elsa GWs kalas
Förra lördan var jag på Elsa GWs kalas. Så här fin och glittrig var jag då!
//elsaelsan
Nu är jag 5 år!
Flytt & Svampen
I lägenheten. Flyttlasset gick i lördags och farmor och farfar, mormor och pappas kompis Henrik var med och hjälpte till att få ut allt till lastbilen och de två envägskärrorna. När nästan allting var lastat var det dags för vår sista lunch vårt älskade hus, och jag bestämde att vi skulle äta i mitt rum. De kändes lite konstigt eftersom det var helt tomt, men samtidigt var det lite spännande på något sätt.
Lukas och Oliver och Håkan och Souzi kom över för att säga hej då innan vi åkte, men jag vägrade säga hej då till killarna. Det hade varit alldeles för jobbigt. I onsdag gick vi för att säga hej då till Ebba och Agnes, men de fick inte heller någon kram. Jag klarade knappt av att titta på Ebba. För jobbigt.
Thilde och Benke var också över en sväng när vi höll på och packade, och jag hann leka lite med Thilde. Henne kramade jag faktiskt hej då. Det var jobbigt. Men vi har bestämt att de ska hälsa på oss i sommar och gå på Astrid Lindgrens Värld.
I lägenehten är det fortfarande en enda röra, men det blir bättre och bättre. Jag och Jonathan ska dela rum och det är nästan färdigt. Och TV kom på plats i söndags, så nu kan jag och Jonathan se på barnTV på mornarna. MEN DET GÅR INTE ATT SPELA IN ELLER SPOLA FRAM OCH TILLBAKA I PROGRAMMEN! Pappa får se till att fixa en bättre box helt enkelt!
Jag vet ju egentligen att vi ska bo här nu, men bara för att få det bekräftat så frågade jag mamma i söndags:
Mamma, hur länge ska vi stanna här egentligen? När ska vi åka hem till Tullinge?
Mamma började förövrigt jobba igår, men tydligen ska jag och Jonathan ha sommorlov redan nu. Ibland ska pappa vara hemma med oss, och ibland mamma. Igår var det pappa och då åkte vi till Svampen! Ett jätte jätte högt hus fullt med vatten i Örebro! Där fikade vi och åt glass, trots att det var jättedåligt väder. Det var kul.
På kvällen kom pappas kompis Henrik (han är tydligen min gudfar) över och lekte med mig och Jonathan. Det var roligt!
//elsaelsan
Elsa ska flita
Idag, efter förskolan, hjälpte jag mamma att packa ihop mitt rum. Och jag har ju sett hur mamma och pappa skriver vad man packar på flyttlådorna. Det tyckte jag verkade lite tråkigt, så jag skrev istället
"Elsa ska flita"
Helt själv! Mamma och pappa blev jätteförvånade (och imponerade!) när de kom in och såg vad jag skrivit. Som om de inte redan visste att jag skulle flytta...
//elsaelsan
Jag kan SIMMA!
Nere på Cypern så lärde jag mig att simma! I början ville jag inte alls öva på det, förstod liksom inte poängen. Det finns ju armpuffar och simringar. Men när mamma berättade att enda orsaken till att de inte ville att jag skulle springa runt på hotellområdet helt på egen hand var att de var rädda att jag skulle ramla i poolen, få panik och inte kunna ta mig upp själv, så förstod jag helt plötsligt poängen med att kunna simma: Frihet!
Så dagen innan vi skulle åka hem började jag öva för fulla muggar! Och jag HATADE det! Jag sa till mamma och pappa att jag haaatar det här. Jag avskyr att få vatten i munnen och i ögonen, men jag SKA lära mig simma!
Och innan vi åkte hem så klarade jag av att simma 10 m helt själv! Från kant till kant i en av poolerna! Sen tyckte jag att jag hade övat klart. Nu kan jag det där!
//elsaelsan
Nu har jag övat färdigt på att cykla utan stödhjul. Nu KAN jag det!
Mamma och pappa blev jättestolta. Så stolta så att jag till och med fick en glass efter kvällsmaten!
//elsaelsan
Dancing queen på pyttefejmuppvisningen!
//elsaelsan
Fjärilslarver & cykelvurpor!
Hej!
Idag fick jag, för första gången någonsin, cykla helt själv till min nyfunna kompis Linnea som bor hela två hus bort! Det är säkerligen 150 m hem till henne. Jag cyklade dit klockan 3 ungefär, och skulle vara hemma senast 5. På ditvägen gick det hur bra som helst, och likaså när jag cyklade hem efter en halvitmma för att fråga pappa om klockan var 5 nu. När han svarade att klockan bara var halv 4 sa jag
"Oj då, då tror jag att jag sticker tillbaka",
och cyklade tillbaka till Linnea. Men på hemvägen var olyckan framme. När jag cyklade hemåt så kom det en bil. Jag gjorde precis som jag ska göra och cyklade till kanten och stannade. Men på nåt sätt måste ett av hjulen kommit för långt ut och jag ramlade rakt ner i diket! Jag slog mig inte så mycket men jag blev jätterädd! Bilen stannade, och Maria som bor ännu längre ner på gatan, klev ur och hjälpte mig upp. Eftersom jag ju är en stor tjej så sa jag att det hade gått bra, men egentligen ville jag ju bara att mamma och pappa skulle vara där. Men jag klättrade iaf upp på cykeln och cyklade hemåt, lätt gråtandes. Men när jag såg mamma på uppfarten där hemma så brast det fullständigt för mig och jag började gråta som som jag inte gråtit på länge. Jag som trodde jag var så stor och skulle klara av att cykla helt själv. Och när jag för första gången får göra det så hamnar jag i diket!!!! Då är det minsann inte lätt att vara stor tjej!!! Men efter ett tag blev jag på bättre humör igen.
I fredags var det fem år sen mamma och pappa gifte sig. Så som fredagsmysfilm kollade vi på en film från bröllopet och festen efteråt. Det var jättetråkigt! Jag ville mycket hellre att de skulle titta på mig när jag hoppade i soffan. Dessutom ville de att jag skulle vara tyst så att de hörde vad människorna i filmen sa...
Något som däremot var JÄTTEKUL var att farfar och farmor kom hit i går! Tydligen så ska mammor och pappor vara för sig själva när de firar femårig bröllopsdag och därför tog jag och Jonathan hand om farmor och farfar under kvällen så att mamma och pappa kunde äta middag och sova ute i lillstugan. Jag var inte säker på att Jonathan skulle tycka att det var så kul, men det fungerade jättebra! Han somnade i farmors famn och han var inte ens ledsen när han vaknade i morse - trots att det inte var jag, mamma eller pappa som tog upp honom!
Mamma och pappa sa att de hade haft det jättekul de oxå. Tydligen hade de druckit en flaska vin de fick på bröllopet och läst en massa lappar på vilka bröllopsgästerna skrivit vad de trodde att mamma och pappa skulle göra om fem år. Ingen hade rätt.
Men vet ni vad? Jag fick en superspännande present av farmor och farfar. Två fjärilslarver som jag döpte till Elsa 1 och Elsa 2! De lever i små små burkar och sen kommer de att bli puppor och sen fjärilar. Å då ska jag släppa ut dem! Men fram tills dess ska jag sköta dem så bra som bara jag kan. Jag är faktiskt världens bästa fjärilslarvsskötare. Det sa farmor!
God natt!
//elsaelsan
Jonathan 1 år!
Sant eller inte så är det iaf väldigt roligt. Jag och Jonathan leker mer och mer med varandra för varje dag som går. Jag jagar honom och brottar ner honom. Han försöker ta mig, men det går ju förstås inte. Jag är ju så SNABB!!!
Även om han är ett år gammal nu så kan han ju ännu inte ALLT, så snäll som jag är hjälpte jag honom att öppna hans paket och visade honom även hur de fungerade.
Dagen till ära var det jättevarmt ute och Jonathan fick för första gången för egen maskin ta sig ner för trappan och ut på gräsmattan. Mamma har berättat att jag tyckte att det var lite otäckt att krypa och gå i gräs när jag var så liten som han, men han bara pep iväg över den leriga gräsmattan som ingenting. Schysst stil och bra fart fick han upp i nerförsbacken!
//elsaelsan
Hoj hoj!
Jätteroligt med snö! Tycker inte ni det?
Idag har jag åkt stjärtlapp på förskolan och sen, efter att pappa hämtat mig, åkte jag skidor på gatan utanför huset. Med Lucas och Oliver. Jonathan var oxå med, men han satt i sin vagn nedstoppad i både overall och åkpåse. Han SOMNADE när vi hade som allra roligast. Suck... den killen brås verkligen inte på mig. Sova! Mitt på dagen! Frivilligt?!?
Och JA! Ni läste rätt. Åka skidor! Jag kan det oxå! Jag kan nästan allt faktiskt!
Jag lärde mig i förra veckan när det kom lite snö. Mamma filmade mina första taffliga försök. Nu är jag mycket bättre! Tråkigt nog försvann ju den första snön, men nu är den tillbaka med besked!
Tack och lov att jag övertalade pappa att det var dags att byta däck för ett par veckor sen. Jag skruvade av och på ALLA bultar på båda framdäcken innan jag överlämnade resterande däck till pappa. Det är viktigt att kunna delegera.
Trots vinterdäck kan vi ändå inte komma upp för branta backen på Renmossevägen när vi ska åka ut med bilen. Pappa försöker varje gång, men än har han inte lyckats. Det blir till att åka runt istället.
//elsaelsan
Sommaren 2010
Men men... det här ska inte handla om höst eller vinter utan om sommar! Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Vet inte om det stämmer, men OM det skulle stämma så får ni er nu en hel roman tillgodo!
För att dra en kort sammanfattning så innehöll sommaren allt från att bygga altanräcke till Kolmården, Revsten, mormor, morbror Henrik, Mörtvik, sol och bad, mina första egenhändigt uppmetade fiskar (tjohooo!!!), farmor och farfar, Sofia, Kristian och Emma, Liseberg, morfar, lite regn framåt slutet och många glada stunder med mina kompisar!!!
Så, elsaelsan productions proudly presents (i kronologisk ordning):
SOMMAREN 2010!!!
(Först ett bildspel, och sen bilderna, för er som vill titta lite extra på vissa bilder)
3-årsbesiktning
Idag var det så dags för den beryktade treårsbesiktningen.
Kraven för att man ska gå igenom utan anmärkningar och få kalla sig treåring på riktigt är stenhårda. Jag har svettats i flera veckor inför denna prövning... NOT!!!!
MUUUAAAHAAHAAHAAHAAAAA!!!!!
Jag gled igenom testet som en räkmacka på hal is, som en oljad blixt på ett bananskal, som en plätt i ett gjutjärns lagg... eller, vänta nu. Gjutjärn? Där fastnar ju plättarna... eller... que?
Äsch, skitsamma! Min poäng är att jag klarade allt doktorn ville att jag skulle göra utan problem. Det var löjligt enkelt. Först skulle jag se på lite bilder och säga vad det var för nåt. Som om jag inte vet vad en bil eller ett äpple är! För att vara övertydlig visade jag hur man säger det på teckenspråk oxå, men se det förstod inte doktorn! Ha! Vem är det som är tre år nu då????
Sen fick jag kolla på djur och säga vad de heter och hur de låter. Störtlöjligt.
- Kan du hoppa jämfota på golvet? frågade doktorn.
- Ja-adå! Sa jag, ställde mig upp på pallen och hoppade ner.
Och så fortsatte det. Varje utmaning hon kastade på mig klarade jag av med bravur!
Eftersom jag var så duktig sa doktorn att jag kunde få ta ett klistermärke ur en burk. Efter att nogsamt ha övervägt vilket märke som var bäst kunde jag inte bestämma mig utan sa till doktorn: Doktorn, jag vill gärna ha de här tre klistermärkena. Och då fick jag det. Då såg hon ju att jag kunde räkna oxå. Guldstjärna i kanten minsann!
Sen vägde och mätte jag mig oxå. Jag är nu 96,5 ståtliga cm och väger 16 kg. Något längre och lite tyngre än snittet för min ålder.
Sen hände det en massa annat idag oxå, men om det får jag berätta en annan gång.
kram
//elsaelsan
Hipp Hipp Hurra!
Kan ni tänka er! Tre år gammal! Redan nu! Det skulle man inte kunna tro. Vad fort det har gått att nå denna aktningsvärda ålder. Kan nästan inte fatta det! Ena dagen är man en liten fluglort som Jonathan, och andra dagen har man barnkalas för polarna. Så känns det iaf!
Jag hade en helt uuuunderbar födelsedag, och så här snygg blev jag i mina nya snickarbyxor med min nya skruvdragare i fickan!
Jo förstår ni, jag fick så fina presenter!
Faktum är att folk, typ bombom, farmor och farfar, morfar, gammelfarmor, fastrar och kusiner, gudföräldrar och vänner och bekanta kom hit redan förra helgen. Bara för att fira lilla mig! Stort jättetack för alla fina presenter!!!
Och kanske lite för att Jonathan döptes i Tullinge kyrka. Men jag var helt klart huvudattraktionen! Dopet var jättekul! Se bara på bilden på mamma, Jonathan och Kalle. De hade hur roligt som helst. Och det förstår man ju, eftersom man kunde hoppa och springa runt i kyrkan och busa med de andra barnen. Dessutom hade jag en väldigt viktig roll då jag skulle hjälpa Liselotte att hälla upp vattnen som prästen av någon anledning skulle skvätta på Jonathans huvud. Det klarade jag med bravur!
Nämnde jag att jag hade barnkalas! Å guud sicken fest! Vilket kalas! Gästerna anlände eskorterade av äldre släktningar. Och det var Lucas, å Oliver, å Tilde, å Ebba å Agnes! Jag fick fler presenter och sen åt vi pannkakstårta! Mums!
Och sen, då drog röjarfesten igång! Vi hoppade, hade fiskdamm, och sen avslutade vi festen med fri lek ute på gatan! Vilken underbar afton!!!
Ja, det var en helt underbar dag!
Och lika roligt var det i söndags. Jag lägger upp några filmer för att illustrera.
kram kram!!!
//elsaelsan
Å så kom han då till slut...
Ni vet. Han. Det där miraklet vi alla har väntat på. Sååå länge nu.
Ett ”ÄNTLIGEN!” vibrerade sig kraftfullt, likt unisont utropat av 1000-tals grisskära Gert Fylking-figurer vid en litteraturpristillkännagivelse, ut genom Huddinge Sjukhus kommunistgråa väggar, färdades över berg och nerför dalar, där den slog följe med vårfloden genom skog och bortsmältande snö, för att slutligen, med en samhällsomdanande kraft slå ner i en vit liten fjällstuga i Tullinge Villastad ett par hundra meter bort. Då visste jag att Lillebror, Laleh, Jonathan, ja ni vet vem jag menar, hade kommit till världen.
Eller, ja… riktigt så var det kanske inte. Egentligen var det farmor som berättade att pappa sms:at att Lillebror efter en veckas tvekan tillslut tagit mod till sig och kravlat ut ur tunneln och in i ljuset. 10:39 visade klockan. 11 april kalendern. Året var 2010.
Samma morgon vaknade jag själv med ett ryck. Farmor och farfars bil! De ska väl inte åka härifrån? Men mina farhågor besannades gud ske pris inte. In genom dörren till mitt rum kom nämligen farmor gående och för att ytterligare befästiga min vilja sa jag bestämt till henne: ”Farmor, du inte åka hem!”. Det visade sig istället vara så att dagen slutligen var kommen då Planen med stort P, märk väl, skulle exekveras! Spännande va!?!
Att få en lillebror, det är nämligen inte något man gör på en höft förstår ni! Nej nej, lillebröder växer sannerligen inte på träd, och inte heller är det något man bara skiter ur sig vilken sketen arbetartisdag som helst inte! Det krävs lång och nogsam planering för att en lillebror ska kunna välsigna moder Jord med sitt mödosamt utgjutna fostervatten.
För att sammanfatta så gick Planen ut på följande:
Mamma får lite ont i magen.
Mamma och pappa åker till doktorn för att se om lillebror vill ut. Elsa stannar hemma, tar hand om Liselotte och Micke och ser till att de inte eldar upp lillstuga, bränner rökelse, springer nakna och ylar mot månen.
Farmor och farfar sätter sig i bilen och kör till oss.
Farmor och Elsa bäddar Lillebrors säng.
Elsa sover med farmor så att farmor inte ska bli rädd.
Doktorn hjälper till att ta ut Lillebror
Elsa och farmor och farfar går och hämtar mamma, pappa och Lillebror på BB.
Lille Skutt kommer ut ur Elsas mage.
Och i alla viktiga delar var det också så det blev!
Mamma fick ont i magen, men redan natten mot den 10 april. Så vitt jag vet rinner vatten, men den här natten gick det tydligen. Mycket konstigt. Anyway, det innebar att farfar och farmor redan var här när mamma och pappa åkte till doktorn. Vilket i sin tur betydde att jag inte behövde ta hand om Micke och Liselotte helt själv. I övrigt avvek bara det faktum att farfar inte kunde följa med till BB utan var tvungen att jobba från ursprungsplanen.
Jag har fått återberättat för mig att allting gick med en rasande fart när de väl var inne på BB. Under natten hade mamma trott att det var ytterligare ett falsklarm, men när hon väl klev upp ur sängen satte värkarna sån fart att hon inte ens hann smaka på, än mindre äta upp, gröten. Istället fick hon kasta sig in i bilen så att farfar kunde köra dem till Förlossningen.
Cosmo Kramer. Kramer i Seinfeld, ni vet. Har ni någonsin funderat på vad som är så speciellt med honom? Om inte, så låt mig berätta: Den mannen vet hur man gör en entré! BANG, säger det bara. Sen står han där mitt i rummet med allas blickar på sig. Och precis likadant var det för lillebror. Med ett PLOPP och ett redan klassiskt PLASK gjorde han entré i jordelivet som vore han en sprängladdning och mamma en Haubits. Om inte barnmorskan tagit på sig fotbollshandskarna och gjort en Ravelli-94-räddning hade lillebror suttit limmad mot väggen på andra sidan rummet. Typ.
Häftigt var det iaf. Pappa, ståendes vid huvudändan av sängen, hade då rakt inte räknat med att bli helt nedstänkt med fostervatten. Tihi… Det lyckades inte ens jag med när jag kom ut! Lite konstigt kan tyckas, eftersom jag verkar ha ett mycket häftigare humör än Lillebror och dessutom var lite mindre när jag kom ut. Jag vägde ju 2880g och var ca 48 cm lång. Lillebror vägde hela 3150g och var 50 cm lång. Ingen jätteklump han heller kanske, men större än lilla mig iaf.
Så fort jag hade fått reda på att Lillebror kommit ut blev jag jätteglad och hoppade och sjöng på köksbordet. Men gissa om jag blev besviken när vi lite senare gick ut och Lillebror inte alls var där! Fina specialpedagogutbildningar till trots hade farmor varit extremt otydligt i sin beskrivning och fött en förväntan i mig om att Lillebror skulle vara på gatan! Men så var ju inte alls fallet. Han var ju bara ute ur mammas mage! För att undvika dylika missförstånd var jag mycket noga med att berätta för grannarna att Lillebror var ute, men inte ute på gatan.
Sen ville jag ju gå och hämta dem på en gång, men de var tydligen tvungna att stanna kvar över natten. Men det gick jättebra. Jag hade ju farmor här, även om farfar varit tvungen att åka hem under eftermiddagen. Dagen efter kom så pappa helt plötsligt hem och gick med mig och farmor för att hämta den lille. Han var så fiiiiin! Vi träffades första gången precis utanför ingången till avdelning K47 (fint namn va?) och det var kärlek vid första ögonkastet. Eftersom då även jag var hos doktorn så kom på nåt sätt Lille Skutt ut ur min mage också! Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt var han bara där! Och då berättade jag en hemlighet som jag burit inom mig lika länge som Lille Skutt själv, nämligen att jag haft Lille Skutt i magen hela denna långa tid för att Lillebror skulle kunna få honom när han kom ut. Ganska gulligt av mig, eller hur?
Sen gick vi hem och allt var… helt upp och ner! Jag fattade ingenting! Var det nåt fel på Lillebror? Han bara sov hela tiden! Och låg på rygg på backen utan att protestera!. Jag menar…??? Han var ju inte alls som jag. Jag ville ju aldrig sova, vägrade att bli nerlagd, hatade att åka vagn, skrek hela tiden då mamma och pappa inte bar på mig och åt mat heeela tiden. Lillebror däremot, han gör knappt något annat än att sova. Så här ett par dagar senare fortsätter det på samma spår, han bara bajsar och skriker som jag sa till farmor över telefon häromdagen. Men egentligen skriker han inte mycket alls. Han sover istället. Och äter mat. Mycket mat. Där har vi iaf någonting gemensamt.
Nåt annat jag inte riktigt förstår är att jag har ett svagt minne av att jag brukade äta från mammas bröst. Vet att det låter lite underligt och det känns lite självutlämnande att dela med sig av en sån bisarr minnesbild. Men nu tror jag nog att den är falsk trots allt. Lillebror äter nämligen bara ”lelle” och det är lika ofta pappa som mamma som matar honom. Och ibland jag. Det är roligt.
Något som inte är lika roligt är att Lillebror… eller… han heter ju faktiskt inte Lillebror, så jag kanske bör kalla honom vid hans rätta namn:
Laleh!!!
- Neeeeeeej, det stämmer ju inte heller. Faktum är att jag reviderade min åsikt i namnfrågan för någon vecka sen. Mamma höll som vanligt på att föreslå en massa namn till Lillebror som jag redan innan visste att jag per automatik skulle avfärda. Han skulle ju trots allt heta Laleh. Det hade jag ju redan bestämt. Men när hon sa ”Ska lillebror heta Jonathan?” så funderade jag en aning och sa ”Ja, lillebror ska heta Jonathan”. Sen dess har jag varit orubblig i min övertygelse. När folk har frågat om lillebror ska heta Laleh, har jag sagt: ”Neeej, lillebror ska heta Jonathan!” Och så blev det. Jonathan Edvard Linge har sett dagens ljus. Edvard efter min farfars farfar.
Men det var ett sidospår, åter till det som inte är lika roligt. Nämligen att Jonathan efter att ha varit hemma ett par dagar fick Gulsjukan! Precis som Lilla Spökets Labans spökpappa! Till skillnad från spökpappan, som var sjuk i en hel vecka och skiftade färg varje dag, var dock Jonathan, tack vare den moderna medicinens vidunderliga teknologier och landvinningar, bara sjuk i ett dygn. Tydligen var han tvungen att ligga under en lampa och sola en hel eftermiddag och en hel natt och sen skulle det gula vara borta. Låter helknasigt tycker jag, då hade han väl lika gärna kunnat göra det hemma? Jag tyckte nämligen att det var jättetråkigt att först mamma (dagen) och sen pappa (natten) var tvungen att vara med Jonathan på sjukhuset. Och dessutom sa doktorn att jag inte fick hälsa på Jonathan! Jag var faktiskt riktigt ledsen för det. Men det gick över när han kom hem igen.
Ja så gick det alltså till när Jonathan kom till världen, och nu har han varit hos oss i en hel vecka. Han var på återbesök hos doktorn idag som sa att han mår jättebra nu och att han har gått upp en hel del i vikt. 200g på två dagar! Så nu väger han 3290g. Tacka fasen för det så mycket som han äter. Minst dubbla portioner varje gång! Han blir liksom superarg när han inte får mat på en gång. Han är så otålig. Han har faktiskt stört mig flera gånger på natten med sina matskrik. Det gillar jag inte riktigt. Inte för att jag är behov av nån skönhetssömn, men ibland är det ju skönt att sova lite bara för att. Och för att orka leka med min nya superpolare Tilde som bor på kullen på andra sidan vägen! Hon har fått värsta lekstugan som är underbart rolig att leka i! Undrar när jag ska få en sån? Vill ha! Mamma säger att morfar är skyldig henne en lekstuga, så kanske jag kan få den istället. Vad tror du om det morfar…??? Pappa har en kap- och gersåg nu så det går snabbt att bygga om du vill göra det själv J
På tal om Tilde så var jag hos henne idag och lekte när det helt plötsligt kom en heltokig jättestor och jättesnäll hund och gav mig en enorm puss. Och vad han slickade! Jag blev helt blöt i hela ansiktet och håret. Lite otäckt var det, men framför allt väldigt kul! Kul var det också i trollparken utanför barnsjukhuset där jag och mamma lekte när pappa och Jonathan var inne hos doktorn.
Nu vill pappa skriva lite också, här kommer han.
- Ja hej! Johan här. Elsa var snäll nog att låna ut bloggen till mig. Jag och Sara vill bara ta tillfället i akt och tacka för alla gratulationer i form av kort, blommor, kläder, telefonsamtal mm som vi har mottagit de senaste dagarna. Det känns verkligen jättekul att vi nu är fyra personer i familjen och personligen tycker jag att det är särskilt skönt att könsbalansen i familjen är återställd. Återigen, stort tack för alla lyckönskningar.
Nu är jag tillbaka igen, ursäkta avbrottet. Jag vill också tacka, och först och främst morbror Henrik som har förstått att trots att jag nu har en lillebror som är jättesöt och allt sånt där så är det fortfarande JAG som står i centrum. Jag fullkomligen älskar Iggle Piggle, Makka Pakka och Upsy Daisy!!!! Tack så hemskt mycket! Jag har burit runt dem i huset ända sen jag fick dem! ”Till världens bästa storasyster”. Det låter bra det tycker jag!!!
Ja, det var det. Nu vet ni allt ni behöver veta om hur första tiden med Jonathan har varit. Jag antar att jag kommer att behöva skriva en blänkare om honom i bloggen lite då och då. Han är ju på tok för liten för att ha en egen blogg än så länge. Men glöm nu bara inte bort att det är jag som är showens stjärna!
//elsaelsan
Första natten utan blöja!
Guess what?
I natt sov jag för första gången utan blöja. Å det gick hur bra som helst! Frihetskänslan var enorm! Inga breda resårband runt magen som skaver och irriterar, inga kardborrband som fastnar i täcket, ingen överhettad rumpa som väcker en mitt i natten. Det här borde jag ha provat för länge sen!
//elsaelsan
En vanlig dag...
...kan se ut så här:
Jag vaknar lite före sju och ropar på pappa eller mamma att jag vill gå upp och sitta i soffan. Det är så himla tråkigt att gå upp själv, så jag vill helst att de kommer och hämtar mig och bär mig till soffan. Oftast pappa nu för tiden eftersom mamma hävdar att hon av någon underlig anledning inte orkar bära mig. Tror det har nåt med lillebror att göra.
Sen blir jag serverad lite "lelle" i soffan framför barn"teda". Efter ett tag brukar mamma och pappa ropa att det är frukost, och ibland kommer jag på direkten, men för det mesta inte. Man kan ju inte låta dem tro att deras ord är lag eller nåt. Gud så fånigt det vore.
Jag älskar ägg till frukost och äter för det mesta minst ett varje dag. Gulan är dock ett kapitel för sig. Ibland äääälskar jag gula. Och ibland är den helt oätbar. Har själv inte riktigt förstått varför. Oftast tar jag lite yoghurt oxå. Men bara apyoghurt eller elefantyoghurt. Lejonyoghurten rör jag inte med tång. Sen ber jag om en macka och ber någon skala den åt mig. Smör ska det vara på. Och marmelad är smarrigt! Ibland. Oftast tar jag bara en tugga eller två av mackan, men det känns liksom inte som en riktig frukost om man inte har en smörgås framför sig. Håller ni med?
När jag är klar så försöker jag alltid att få mamma och pappa att komma och leka med mig. Exempelvis tycker jag om att spela fotboll. Men de är aldrig klara när jag är det. Det är alltid nåt kaffe eller nåt som måste drickas upp. Tråkigt.
Efter frukost följer så den förhatliga tandborstningen. Det händer att jag gör mina föräldrar till viljes och kommer när de ropar, men oftast springer jag åt motsatt håll. Framför allt för att det är så trååååkigt att stå still så länge när tänderna ska borstas. För att göra det hela lite roligare brukar jag stå på handfatskanten och stampa med fötterna och röra på huvudet bara lite grann. Helt still går det bara inte att vara.
Sen, om vi ska till förskolan, brukar jag springa in och gömma mig under bordet och dra intill alla stolar så att pappa inte kan få tag i mig. Det tycker vi båda är jättekul... Sen brukar jag protestera lite för sakens skull när vi ska ta på oss kläderna. Om pappa föreslår overallen vill jag ha jackan, och tar han fram jackan så är det nästan alltid så att dagen kräver en overall.
Klockan kvart i nio bär det sen av till förskolan. När det är så mycket snö som nu brukar jag få åka pulka, fast de senaste dagarna har jag gått i princip hela vägen och dragit pulkan själv. Det är mycket roligare. Framför allt genom skogen. Där kan man sätta sig på rumpan och kana ner igen. Skogsbacken är även mycket bra att rulla ner för.
På förskolan har jag hur kul som helst. Jag har underbara fröknar och jättehärliga kompisar. Jag älskar både Alma och Elise. Elisa har en hörapparat, och för ett par dagar sen försökte jag övertala pappa om att jag också behöver en sån. Men han förklarade att Elise har en hörappart för att hon inte kan höra, men att jag faktiskt kan det. Och det har han ju faktiskt rätt i...
På dagis leker vi, och busar och äter och vilar. Ibland bakar vi kakor och sjunger. Och leker Kims lek. Jag sover 30 min om dagen på dagis. På tok för lite om du frågar mig, men mamma och pappa hävdar att jag inte kan somna på kvällen om jag sover längre.
Efter mat och vila så kommer pappa och hämtar mig runt två-tiden. Sen går vi hemåt. Jag drar pulkan. Ibland ser vi hur helikoptern kommer och lämnar sjuka människor på taket till huset där doktorn bor. Det är spännande. Det är viktigt att man säger hej då till helikoptern när den försvinner. På väg hem brukar jag klättra upp för backen i skogen 2-3 gånger för att kunna rulla ner för den. Idag kom Liselotte gående genom skogen när vi var på väg hem, och hon gled också på rumpan! Men inte avsiktligt. Hi hi. Det var jättekul!
Väl hemma brukar vi vara ute en timma ungefär och leka i snön. Vi kastar snöboll och gräver hål och åker snöskyffel och massa annat kul. Idag gick jag sen över till Lukas och Oliver för att leka. Det gör jag verkligen inte varje dag, men idag fanns suget där. Faktum är att jag åt middag där också och blev präktigt förvånad när mamma och inte pappa kom och hämtade mig!
Om jag inte är hos Lukas och leker är det inte ovanligt att jag dansar lite på kvällen. Då vill jag absolut ha min gråa klänning på mig. Just nu är vår nya granne Laleh den absoluta favoritmusiken!
Runt halv åtta-tiden brukar jag runda av dagen på samma sätt som jag börjar den, med lite "lelle" i soffan. Då har jag motvilligt fått mina tänder borstade och trosorna har bytts ut mot en blöja. Efter att vi tittat en halvtimma på "barnteda" går vi sen in och läser lite saga i min säng innan den absolut tråkigaste stunden på hela dagen tar vid. När jag ska somna. Guuuuud så tråkigt. Man måste ju vara helt stilla och dessutom blunda. Man ser ingenting. Man gör ingenting. Kan det bli värre? Men ibland går det faktiskt riktigt bra. Mamma och pappa har dock börjat envisas med att inte vara inne hos mig i rummet, utan står utanför dörren. Jag gillar inte riktigt det, men har efter 2-3 månaders inkörningsperiod nu börjat vänja mig vid konceptet. Så ibland somnar jag riktig fort, men oftast vill jag nog försöka springa upp ur sängen, eller ta av mig blöjan, eller sparka på tavlorna på väggen, eller bli kissnödig och/eller bajsnödig, eller bli rädd för spöken, eller göra en koja med nalle, eller läsa fler sagor, eller... ja, ni förstår. Men till slut somnar jag förstås. Och sover faktiskt riktigt gott nu för tiden. Jag brukar vakna runt midnatt och vara panik-kissnödig. Sen brukar jag ha lite mardrömmar mellan 00:30-02:00. Men när jag väl har tagit mig igenom dem så kan jag sova relativt ostört tills det är dags att gå upp. Ibland vaknar jag dock som i morse vid fem-tiden och har jättesvårt att somna om. Då brukar jag vilja gå upp. Men det brukar inte pappa vilja.
Så, nu vet ni hur jag har det om dagarna!
//elsaelsan
Dumma braskamin!
Suck. Idag var ingen bra dag. Det är jättesynd om mig, faktiskt.
Det började annars så bra i morse. Jag vaknade på ett fantastiskt bushumör och skrattade och stojade mig genom frukosten. Jag tog pappas stol och sprang iväg med den när han hämtade kaffe, jag skrämde både mamma och pappa när jag lekte monster, jag lät mamma lyssna på Lille Skutt som jag har i magen (samma lika som mamma har lillebror) och jag dansade så som bara jag kan till Pippi Långstrump låten. Micke och Liselotte kom över och jag busade med dem. Men sen hände det… det som inte fick hända.
Mamma och pappa har berättat för mig att kaminen är varm och farlig och att man inte får röra den för att man kan bränna sig, och att det gör ont. Men SÅ ont hade jag inte förstått att det gör! Som vanligt var jag duktig och aktade mig för kaminen, men sen hände nåt… jag vet inte riktigt vad. Kan inte minnas. Men jag antar att jag måste ha snubblat för helt plötsligt låg jag där bredvid kaminen och hade ont i handen. Det var inte meningen att röra kaminen, men vad ska man göra. Man måste ju ta emot sig.
Till att börja med gjorde det inte så ont, men efter bara ett litet litet tag gjorde det ondare än allt jag någonsin upplevt förut. Mamma och pappa säger att de inte sett mig skrika så sen jag hade kolik. Först förstod jag inte varför de ville göra det värre genom att tvinga mig att hålla handen doppad i kallt vatten, men efter ett par minuter började det kännas bättre. Så där satt jag i mammas knä med handen i vattnet medan mamma läste saga i en knapp halvtimma. Sen kladdade pappa på en massa salva, burn gel eller nåt, som sved som bara busen och la på ett förband, och sen bar det iväg till doktorn. Nu hade jag jätteont igen, och det var knappt så att fiskarna i akvariet på akutmottagningen lyckades avleda min uppmärksamhet över huvud taget.
Men där kom vi iaf inspringande, mamma och jag, medan pappa parkerade bilen. Tydligen visste de som jobbade där att jag är en mycket viktig person (VIP, ni vet), för jag fick gå före ALLA som satt i kö och fick träffa en läkare på en gång. När han tittat i min hand sa puckot att det såg jättefint ut, trots att jag hade en stoooor blåsa i handflatan och blåsor på alla fingerspetsarna! Jag skrek och skrek för att han skulle fatta att jag hade ont. Aj aj aj! Jag har ont! Vill inte ha ont! Ont i handen! Till slut fattade han vinken och jag fick mer medicin, trots att jag redan fått hemma, och en ny salva. Sen drog de på en vante, typ, och efter ett tag kändes det bättre. Tydligen ska jag till en annan doktor på tisdag och få ett nytt plåster.
Som om inte handen vore nog så stack sköterskan helt omotiverat ner en pinne i halsen på mig! Inte för att jag brydde mig så mycket om det, men jag tycker nog att det var lite oförskämt. Mamma däremot, hon sprattlade som en fisk på torra land när hon fick en pinne i halsen. Men iaf, efter ett tag kom sköterskan tillbaka och sa att min pinne sagt att jag har halsfluss, precis som pappa. Så nu ska jag äta medicin mot det också. Mammas pinne sa att hon var frisk. Snacka om otur. Varför fick inte jag mammas pinne?
Har ni förresten prövat att vara ledsen, skrika och gråta och äta godis på samma gång?
Inte?
Det är jättesvårt! Tro mig.
Ni vet att man brukar få ett klistermärke när man varit hos doktorn? Jag var tydligen helt fenomenalt duktig den här gången, för jag fick inte ett klistermärke utan en nallebjörn! Och en glass! Det ni! Nallen hade också bränt sig i handen så när vi kom hem fick jag kladda salva på honom och ge honom en vante, precis som jag har.
Under eftermiddagen har jag känt ett konstigt behov av att prata om det som hänt, så vi har gått igenom det hela flera gånger. Jag vet egentligen inte varför, men jag antar att det är ett sätt att bearbeta det som hänt. Sen verkar det som att ju mer jag pratar om det desto mer godsaker får jag av mamma och pappa!
Faktum är att eftermiddagen har varit supermysig. Jag som normalt bara sover 30 minuter på dagen sov i över 2 ½ timma idag! Efter det har vi haft picknick och jag har ätit godis och salta pinnar och druckit saft. Dessutom har jag ätit två glassar till. Piggelin. Mmmm JÄTTEGOTT!!!
Till mina föräldrars stora förvåning har jag inte haft så ont i handen efter att jag vaknade. Bara lite. Jag har varit precis samma glada spralliga tjej som vanligt. Jag har hoppat i soffan och i sängen, lekt tafatt med Micke, städat badrummet, dammsugit sovrummet, sprutat ner pappa med vattensprutan, hjälpt till med bäddningen med mera. Det är bara när jag glömmer bort att jag har bränt mig och försöker använda handen som vanligt som jag kommer ihåg att jag faktiskt har ont. Så förhoppningsvis känns det ännu bättre imorgon. Jag är dock lite rädd för att det är xylocainsalvan som gör att jag inte har haft så ont idag. Tänk om den har slutat verka imorgon…??? Men men, nu ska vi inte måla f*n på väggen, som jag har hört att gamla människor säger.
Förövrigt så sydde mamma ihop världen snyggaste gardiner igår! Kolla bara in bilden! Jag och pappa åkte till Ikea och köpte en gardinstång och kuddar, och när vi kom hem var hon i princip klar. Hon kan trolla min mamma. Hon är fantastisk!
Tror ni jag kan gå till förskolan den här veckan? Jag vet inte om jag kan det eller inte. Det vore jättetråkigt om det inte går…
//elsaelsan
Nyårsafton - ett blöjfritt 2010 - Here I come!!!
Woohooooo!!!! YEEAAHHH!!!! GOTT NYTT FÖR BÖVELEN!!!!
Rackarns vicken fest! Sicken fest! Åh SICKEN FEST!!!
Vad hände? Är det nån som minns tolvslaget? Jag minns ta mig tusan ingenting! Det är helt blankt!
För att låna farmors favorituttryck: SHIT ASSÅ!!!! Jag tror jag drog i mig 1½ glas cider helt själv. Måste gått i däck innan nio. Kablaaaam bara, å så var jag nere för räkning. Jo serru så att… annars då? Jo man tackar!
Tack o lov att jag tackade nej till den där Virren farsan försökte lura i mig. Annars hade jag haft träkeps större än en gillestuga idag. Får ta och ringa bombom när vi kommer hem för lite lucköppning med henne och hennes väninnor.
Som ni då kanske förstår sitter jag nu i bilen på väg hem till Tullinge. Måste säga att det ska bli både skönt och roligt att komma hem igen. Borta bra, men hemma bäst som man säger. Jag saknar mina saker. Min trehjuling. Mina pussel. Spelen. Mitt rum.
Men jag har haft en helt fantastisk jul och nyår. Stort tack till farmor och farfar och bombom som har hyst in oss under dessa dagar av ovanlig vargavinter. Det har verkligen varit jätteroligt at träffa er. Och självklart även Sofia, Kristian och Emma. Hon morbror Henke förstås! Och morfar! Å gammelmorfar & gammelmormor! Nu är det er tur att komma upp och hälsa på oss istället!
Å så slutligen: ett nyårslöfte!
Jag lovar att jag ska vara helt blöjfri innan sommaren! (Lite fegt löfte kanske då jag redan innan jul bestämde mig för att det här med blöja nog inte är något för mig. Har inte kissat i blöjan de senaste två nätterna. Det ni! Men min ringa erfarenhet av nyårslöften till trots så har jag förstått att man inte ska sikta för högt…)
God fortsättning på er! Vi ses i det nya decenniet!
//elsaelsan
Välkommen Emma Sofia Aimée!
Jag är så glad så jag nästan gråter!!!!
Hon kom ut igår, den 1 december, och alla fingrar och tår satt där de skulle! Jag tror jag låter den stolta modern, faster Sofia, berätta mer om Emma i sin egen blogg så småningom. Men jag kan bara inte hålla mig från att proklamera denna fantastiska nyhet för världen!!!
Se så fin hon är! Världens sötaste tjej (efter mig förstås :-))
//elsaelsan