Ja mina vänner... av mindre belevade individer än ni kanske det kan tyckas en aning pompöst, men när man har uppnått min aktningsvärda ålder infinner sig för vissa av oss ett behov av att sammanfatta och se tillbaka på den tid som har varit. Så även för mig. Således följer en något försenad summering av mitt första levnadsår.

Första gången mina intensivt blåa ögon skådade dagens ljus var en regnig septemberdag för ett drygt år sen. Egentligen var det väl inte dagsljus utan det lätt fluorescerande ljuset från lysrören i taket på BB Stockholm, men ni förstår min poäng. Det var en av de där för Sverige ovanliga dagarna, när himlens portar står på vid gavel och dropparna faller så tätt och med sådant ursinne att de tycks överstiga den hastighet gravitationen egentligen ger sitt samtycke till. I efterhand kan det tyckas passande, för jag blev ju onekligen en ganska ovanlig liten tjej!

Mamma och pappa hade installerat sig i förlossningssalen redan vid 6-tiden på morgonen, efter en natt av klockande av värkar, anpassning av Tensapparaten, sex illegalt nedladdade Heroesavsnitt och stigande hopp och förväntan. Skulle det efter två veckors tid av återkommande falska alarm äntligen vara dags för lilla mig att komma ut? När så gryningen väckte den 8 september till liv följde Vattnet i dess fotspår och gick vid 4-tiden. Mina blivande föräldrar upplevde känslor av panik, känslor av glädje, känslor av förvirring, känslor av obeslutsamhet och handlingskraft, känslor av lättnad.

Själv kände jag dock inte alls för att komma ut! Det regnade ju, och sen länge hade jag förstått att det omöjligtvis kunde vara lika mysigt utanför mammas mage som inuti. Så vid 3-tiden på eftermiddagen hade jag inte ens börjat röra mig mot ljuset i slutet av tunneln, utan jag låg minsann bra där jag låg. Men då satte barnmorskan in det tunga artilleriet och började ge dropp till mamma. Och efter det var det egentligen bara att åka med. Det var som att mammas kropp som under 9 månader beskyddat mig, livnärt mig, vaggat mig till sömns - ja varit min enda trygga punkt i tillvaron - inte längre ville ha mig kvar! Jag kände mig som en fågelunge som med knappt utvecklade vingar puttas ut över kanten från boet, störtandes nedåt och ut i den stora skrämmande omvärlden, i ilfart på väg mot en osäker framtid och, förhoppningsvis, en lövhög att dämpa fallet. För mamma kändes det som att, citat, "fyllespy med röven". Inte konstigt då att det första jag gjorde när huvudet motvilligt ploppat ut var att stirra ut barnmorskan med en kall blick från mina isblåa ögon. Eller ploppat och ploppat. Pressats ut är en mer passande beskrivning. Men ut kom jag i alla fall och det visade sig att jag var 2880g lätt och 48 cm lång. Klockan stod på 17:58.

Det skulle även visa sig att jag hade haft rätt i mina förutsägningar! I början var det verkligen kallt och kladdigt där ute. Dessutom envisades mamma med att påstå att jag var en pojk! Trots att barnmorskan bad henne kolla efter en gång till. Men till slut så låg jag då där. Varm och mysig, om än en aning förorättad, inlindad i en filt på mammas bröst och försökte sätta mig in i situationen. Det hela kändes likt en surrealistisk Kafkanovell. Ena sekunden ligger man och guppar inne i mammas femstjärniga all-inclusivefacilitet, och i nästa stund ligger man mörbultad med världens huvudvärk och drar sina första rossliga andetag med huvudet vilandes på mammas bröst. Samtidigt sitter den fadersgestalt jag alltid föreställt mig varandes en stenstod av styrka och stabilitet och liknar en urvriden disktrasa där han gråter som ett litet barn på schäslongen någon meter bort. Jag menar hallå! Om någon gått igenom en pärs så var det väl ändå jag och mamma! Det hela var förvirrande. Varför gråter han, frågade jag mig.  Är han inte nöjd med mig? Hade han önskat sig en pojk och blev besviken?

I efterhand har jag förstått att det inte alls handlade om det. Trycket från en ocean av förväntningar och oroskänslor, känslor av otillräcklighet för att han inte kunde göra mer än han gjorde för mamma under själva förlossningen, att han inte kunde föra över hennes trötthet och smärta på sig själv, försvann. När det ögonblickligen ersattes av ett ännu större känslotryck av glädje och lättnad över att jag äntligen var ute och att både jag och mamma mådde bra, över att han lyckats upprätthålla en stark och glad fasad inför mamma under hela förlossningen, trots att den vid ett flertal tillfällen varit ytterst nära att krackelera och blåsa bort, var det som att någon plockade ut den stelopererade ryggrad av stål han lånat under förlossningen, ersatte den med hans vanliga, och han bröt ihop fullständigt. Så där satt han och grät. Och under hela hans liv har han aldrig mått så bra som i just det ögonblicket.

Efter en natt i ett eget fint rum och diverse läkarundersökningar så gick under eftermiddagen två väldigt stolta föräldrar ut genom BB Stockholms portar med mig liggandes i babyskyddet de bar mellan sig.

Och vi åkte hem...

Sussar sött - min allra första morgon...


         

Fortsättning följer...

//elsaelsan