Jag ska få en lillebror!!!
Jag har ju vetat ett tag nu att jag ska få ett syskon, men nu blev det på nåt sätt mycket verkligare! Här är han! Visst är han en riktig skönhet! Även om han ju självklart aldrig kan bli riktigt lika söt som jag... bara nästan!
//elsaelsan
Nu är huset vårt på riktigt / Nu har jag kräkts på mamma!
Idag blev vårt nya hus vårt på riktigt. Vi var iväg och skrev på de sista papprena idag. Eller vi och vi. Jag överlät det till mamma och pappa. Själv kollade jag på Bapan (Nicke Nyfiken, för er som saknar slutledningsförmåga) på min nya bärbara DVD. Mkt mer intressant. Administration delegerar jag så gärna!
Dagen började annars med att jag och pappa spenderade 1 1/2 timma hos doktorn. Tydligen har jag nåt som kallas urinrörskatarr. Fattade inte riktigt vad doktorn pratade om, men poängen är iaf att det svider som en uddamålsförlust mot Danmark i VM-kvalet varenda gång jag ska kissa lite. Inte så kul. 3-dagars pännesell... peneccel... penecellinkur, eller nåt, blev domen.
Den kuren verkar ju funka så där kan jag ju säga, för kvällsmaten och mer därtill bestämde sig för att helt utan förvarning komma upp igen. På både mig, mamma, soffan och mattan. Jag misstänker att det har nåt med medikamentet att göra. För jag mådde inte illa fram till dess. Konstigt är det iaf. Får se hur det går imorgon.
//elsaelsan
Ett oinbjudet husdjur!
Det var ju kanonväder i helgen och jag och mamma & pappa var ute vid huset och röjde i trädgården. Det var då ett litet djur blev alldeles förälskat i mig och bestämde sig för att följa med hem till Täby, fast förankrad i min rygg! Lite elakt det där kan jag tycka. Hade den bara frågat hade jag ju kunnat ta med den i fickan eller nåt. Men att bara bita sig fast kan jag tycka är lite ohyfsat.
Struntsnack åsido så fick jag iaf min första fästing, vilket ju är en milstolpe i sig. Det känns som att det kommer att bli många fler i nya huset så nu ska jag ta och kolla upp om jag inte kan vaccinera mig eller nåt. Spruträdd som mamma är jag ju då rakt inte. Tycker knappt det känns alls faktiskt.
Bilder från helgen kommer!
//elsaelsan
Jag ska få en KUUSIIIIIIN!!!!!!!!
Tjohoooo!!!!!
Vetnivad vetnivad vetnivad vetnivad....????
ÄÄÄÄÄÄNTLIIIIIIIGEN får jag berätta! Jag har knappt överlevt att inte får berätta för någon. Jag har vetat i typ evigheter utan att få säga nåt!
Jag ska få en kusiiiiin!
En alldeles egen kusin! En livs levande kompis/leksak som jag kommer att få leka precis hur mycket jag vill med! Jag ska lära honom/henne allt jag kan och jag kommer att bli värsta bästa föredömet och alla kommer att tycka att jag är bästa storkusinen i hela vääärlden!
Gud vad kul det ska bli!
Och gud vad kul för faster Sofia och farbror Obbe! Stort stort Grattis! Med de generna kan det inte bli annat än en riktigt superkusin jag kommer att få. Och vad snällt av dem att göra en kusin bara för min skull, för att de vet att jag har längtat så!
Tjohoooo!!!! Grattis igen!!!! Bamsekramar till er båda!!!
//elsaelsan
Vi ska flytta!!!!
Det var VERKLIGEN inte igår vi hördes av. Men det har hänt så sjuuuuukt mycket i mitt liv. Inte nog med att jag typ pratar heeela tiden nu (enligt mamma och pappa är jag aldrig tyst), vi har dessutom sålt lägenheten och köpt ett hus! Och en gräsklippare! Det ni!
Vi köpte huset för typ två veckor sen och i fredags, knappt en vecka fylld av kval och ångest efter visningen, sålde vi lägenheten (vilken vi var tvugna att få såld till ett OK pris för att husköpet skulle gå igenom). Det finns hur mycket som helst att berätta om huset och jag kommer absolut att lägga ut bilder. Men för kvällen nöjer jag mig med att berätta att vi i förmiddags åkte ut till Granngården och köpte varsin gräsklippare till mig och pappa (min är liiiiite häftigare, men pappas låter mer), en grästrimmer, spade, sekatör mm för att sen åka ut till huset. Vi kommer förvisso inte att flytta in förrän i början av juli, men redan nu kan vi börja fixa till tomten lite. Sen hade vi en helt suverän eftermiddag som avslutades med lite kvällsmat på golvet i vårt nya slott. Jag låter bilderna tala för sig själv.
//elsaelsan
Nr. 2 i pottan!
Hej!
Ikväll gjorde jag för första gången Nr. 2 (om ni förstår vad jag menar) i pottan!
Förvisso hade jag påbörjat det hela i badkaret där jag badade tillsammans med pappa.... Inte så mysigt tyckte han. Men när pappa väl lyft mig ur badet så tog jag själv fram pottan och satte mig! Och när mamma frågade om jag var färdig, sa jag nej och sen gjorde jag lite mer! Det ni!
//elsaelsan
Sångfågel
Är det nån som kan berätta vad en sångfågel är? Mamma och pappa har börjat kalla mig för det bara för att jag går runt och sjunger hela dagarna. Vet inte riktigt vad det är, men det låter ju helt koko - så det kan ju knappast vara nåt bra.
Mina favoritvisor är iaf:
Lilla Snigel
Blinka Lilla Stjärna
och så det senaste tillskottet till min repertoar: Den där visan om lammet som har ull så att det räcker till typ jättemassa prylar till hela familjen. Den där som pappa aldrig kan komma ihåg vad den heter....
//elsaelsan
Tandrapport
nu händer det grejer på tandfronten vill jag lova! Vampyrtänderna har jag ju haft sedan läääänge nu, och sen några veckor har jag dessutom en kindtand (av alla möjliga tänder som ska komma upp!) i underkäken. Och nu dröjer det inte länge tills min första framtand i överkäken tittar ut! Den går redan att ana där och vilken dag som helst då kommer den vara på plats!
//elsaelsan
Min första (officiella) sång!
Idag är jag tillbaka på dagis. Men det är mindre viktigt. Vad viktigare är, är att jag igår kväll sjöng min första sång! Med text och allt! Det är iaf vad mamma hävdar, men faktum är att jag sjungit riktiga sånger jättelänge. Det är bara mamma och pappa som inte har lyssnat.
I vilket fall som helst så försökte jag få min docka att somna, och när mamma sa att jag skulle sjunga en sång så blev låtvalet "Lilla snigel akta dig". Tydligen hör mamma lite dåligt, eftersom hon uppfattade det som "ijja igel aka eeej, aka eeej". Men oavsett. Det var en sång!
//elsaelsan
Två tänder!
Nu är jag inte tandlös längre utan har under stora oangelägenheter klämt fram två tänder i överkäken. Inte de i mitten utan vampyrtänderna! Så nu får ni se upp, MOOOAAHAAHAAHAAHAAAAA!!!!!!
Dessutom brottade jag ner pappa idag. Se bara
//elsaelsan
Nu är jag officiellt ett BARN!
Vet ni vad! Nu är jag inte längre en bebis utan ett barn! Iaf enligt pappa.
Anledningen är att jag i förrgår gick själv bredvid mamma hela vägen från lägenheten, nedför alla trapporna och HELA vägen till sophuset på gården. Och igår, då gick jag för egen maskin bredvid pappa hela vägen från bilen, ner i källaren, runt i källaren och tittade på saker i 5 minuter och (om det inte hade varit för att mamma hade bråttom och ville att pappa skulle ringa henne på en gång när vi hade kommit upp i lägenheten) uppför trapporna till lägenheten.
Det ni!
Klarar man av att göra det, då är man inte en lite bebis utan ett barn! Oavsett om man har några tänder eller inte :-)
//elsaelsan
Ettårsavräkning, del 1
Ja mina vänner... av mindre belevade individer än ni kanske det kan tyckas en aning pompöst, men när man har uppnått min aktningsvärda ålder infinner sig för vissa av oss ett behov av att sammanfatta och se tillbaka på den tid som har varit. Så även för mig. Således följer en något försenad summering av mitt första levnadsår.
Första gången mina intensivt blåa ögon skådade dagens ljus var en regnig septemberdag för ett drygt år sen. Egentligen var det väl inte dagsljus utan det lätt fluorescerande ljuset från lysrören i taket på BB Stockholm, men ni förstår min poäng. Det var en av de där för Sverige ovanliga dagarna, när himlens portar står på vid gavel och dropparna faller så tätt och med sådant ursinne att de tycks överstiga den hastighet gravitationen egentligen ger sitt samtycke till. I efterhand kan det tyckas passande, för jag blev ju onekligen en ganska ovanlig liten tjej!
Mamma och pappa hade installerat sig i förlossningssalen redan vid 6-tiden på morgonen, efter en natt av klockande av värkar, anpassning av Tensapparaten, sex illegalt nedladdade Heroesavsnitt och stigande hopp och förväntan. Skulle det efter två veckors tid av återkommande falska alarm äntligen vara dags för lilla mig att komma ut? När så gryningen väckte den 8 september till liv följde Vattnet i dess fotspår och gick vid 4-tiden. Mina blivande föräldrar upplevde känslor av panik, känslor av glädje, känslor av förvirring, känslor av obeslutsamhet och handlingskraft, känslor av lättnad.
Själv kände jag dock inte alls för att komma ut! Det regnade ju, och sen länge hade jag förstått att det omöjligtvis kunde vara lika mysigt utanför mammas mage som inuti. Så vid 3-tiden på eftermiddagen hade jag inte ens börjat röra mig mot ljuset i slutet av tunneln, utan jag låg minsann bra där jag låg. Men då satte barnmorskan in det tunga artilleriet och började ge dropp till mamma. Och efter det var det egentligen bara att åka med. Det var som att mammas kropp som under 9 månader beskyddat mig, livnärt mig, vaggat mig till sömns - ja varit min enda trygga punkt i tillvaron - inte längre ville ha mig kvar! Jag kände mig som en fågelunge som med knappt utvecklade vingar puttas ut över kanten från boet, störtandes nedåt och ut i den stora skrämmande omvärlden, i ilfart på väg mot en osäker framtid och, förhoppningsvis, en lövhög att dämpa fallet. För mamma kändes det som att, citat, "fyllespy med röven". Inte konstigt då att det första jag gjorde när huvudet motvilligt ploppat ut var att stirra ut barnmorskan med en kall blick från mina isblåa ögon. Eller ploppat och ploppat. Pressats ut är en mer passande beskrivning. Men ut kom jag i alla fall och det visade sig att jag var 2880g lätt och 48 cm lång. Klockan stod på 17:58.
Det skulle även visa sig att jag hade haft rätt i mina förutsägningar! I början var det verkligen kallt och kladdigt där ute. Dessutom envisades mamma med att påstå att jag var en pojk! Trots att barnmorskan bad henne kolla efter en gång till. Men till slut så låg jag då där. Varm och mysig, om än en aning förorättad, inlindad i en filt på mammas bröst och försökte sätta mig in i situationen. Det hela kändes likt en surrealistisk Kafkanovell. Ena sekunden ligger man och guppar inne i mammas femstjärniga all-inclusivefacilitet, och i nästa stund ligger man mörbultad med världens huvudvärk och drar sina första rossliga andetag med huvudet vilandes på mammas bröst. Samtidigt sitter den fadersgestalt jag alltid föreställt mig varandes en stenstod av styrka och stabilitet och liknar en urvriden disktrasa där han gråter som ett litet barn på schäslongen någon meter bort. Jag menar hallå! Om någon gått igenom en pärs så var det väl ändå jag och mamma! Det hela var förvirrande. Varför gråter han, frågade jag mig. Är han inte nöjd med mig? Hade han önskat sig en pojk och blev besviken?
I efterhand har jag förstått att det inte alls handlade om det. Trycket från en ocean av förväntningar och oroskänslor, känslor av otillräcklighet för att han inte kunde göra mer än han gjorde för mamma under själva förlossningen, att han inte kunde föra över hennes trötthet och smärta på sig själv, försvann. När det ögonblickligen ersattes av ett ännu större känslotryck av glädje och lättnad över att jag äntligen var ute och att både jag och mamma mådde bra, över att han lyckats upprätthålla en stark och glad fasad inför mamma under hela förlossningen, trots att den vid ett flertal tillfällen varit ytterst nära att krackelera och blåsa bort, var det som att någon plockade ut den stelopererade ryggrad av stål han lånat under förlossningen, ersatte den med hans vanliga, och han bröt ihop fullständigt. Så där satt han och grät. Och under hela hans liv har han aldrig mått så bra som i just det ögonblicket.
Efter en natt i ett eget fint rum och diverse läkarundersökningar så gick under eftermiddagen två väldigt stolta föräldrar ut genom BB Stockholms portar med mig liggandes i babyskyddet de bar mellan sig.
Och vi åkte hem...
Sussar sött - min allra första morgon...
Fortsättning följer...
//elsaelsan
Inga tänder kvar!
Suck...
Kan någon vara snäll att förklara för mig varför man ska gå igenom besväret att skaffa tänder när de ramlar ut vid första bästa smäll?
Jag som var så stolt över mina enda, två, väldigt små men ack så fina tänder! Men i fredags, efter att jag sovit förmiddag och ätit lunch så lekte jag som vanligt på rutschkanan på dagis. Jag vet egentligen inte riktigt hur det gick till. Jag stod och dansade uppe på plattformen och rätt som det var så for jag över räcket. Det sa bara PANG och innan jag visste ordet av hade dagisfröken lyft upp mig från golvet och börjat trösta mig. Det blödde en massa från munnen och fröken hjälpte till att tvätta av mig. När hon var klar märkte jag att jag saknade något i munnen! Jag kunde inte hitta mina fina tänder! Jag blev jätteledsen, men det gick över ganska så fort. När pappa och mamma kom springande, bara 10 minuter efter att jag hade ramlat, så var jag redan på bättre humör. Men utan tänder och med en rejäl fläskläpp på underläppen.
Tydligen hade fröken hittat en av tänderna, för den hade pappa och mamma med sig i en blå plastmugg när vi åkte till tandläkaren. Hon, tandläkaren alltså, sa dock att man inte sätter tillbaka tänder på såna som mig eftersom man då riskerar att skada de riktiga tänderna som ska komma sen. Men KOM IGEN! De lär ju inte dyka upp än på 5-6 år! Så fram till dess kommer jag mao ha en glugg i underkäken (dvs när resten av mjöktänderna slutligen behagar dyka upp). Men i övrigt var det iaf inget fel på mig. En liten flisa hade gått från käkbenet där ena tanden suttit, men det skulle läka av sig själv sa tandläkaren.
Ja ja, egentligen borde jag väl inte vara förvånad. Jag menar, jag har ju varit väldigt tidig i utvecklingen vad gäller det fysiska. Jag rullade runt väldigt tidigt, kröp tidigt, gick tidigt. Men jag hade inte räknat med att jag skulle börja tappa tänderna så HÄR tidigt!!!
Men men, nu är jag tandlös som en liten bebis igen och får äta purémat (och jag som precis börjat få smak för Mariekex!!!) Suck... Antar att det bara är att gilla läget...
//elsaelsan
Dagis!!!
Vet ni vad...???
Det har hänt något jättespännande! För två veckor sen ungefär så tog mamma och pappa med mig till ett ställe där det fanns hur många andra barn som helst! Dagis, tror jag de kallade det. Bland annat så var min polare William där. Det var jättespännande, men lite nervöst var det allt. Men av någon anledning så tror jag att mamma och pappa var ännu mer nervösa. Men iaf, tyvärr stannade vi bara en timma eller nåt. Jättetråkigt att behöva gå därifrån så fort, men så var det.
MEN, nästa dag gick pappa och jag dit igen och var där en timma till! Och nästa dag igen! Och då sa pappa hej då och försvann i nästan en hel timma. Jag vet inte vart han tog vägen men det hade jag inte tid att tänka på eftersom jag hade så kul! Istället var det en tant, jag tror hon heter Sahar (hon heter nog egentligen som mamma men hon säger det lite fel...), som lekte en massa med mig.
Och sen dess har vi gått dit varenda dag och jag har fått stanna längre och längre tid för varje dag! Det är jättekul! Det finns bland annat en jättekul rutschkana, inomhus!!! Men vi brukar vara ute först, när jag kommer dit på morgonen. I tisdags var jag där så länge att jag tom sov förmiddag där. Det gick jättebra det med! Jag somnade i Sahars knä. Och så har det fortsatt!
Men nu har jag inte fått vara där på jääääääätte länge L Jag blev nämligen jätteförkyld och fick massa feber och grejer i fredags, och jag hostar fortfarande nästan hela tiden och näsan rinner som bara den. Mamma och pappa försöker torka mig om snoken med ett papper hela tiden, men det kan de se sig i månen efter! Nu mår jag lite bättre, iaf på dagarna. Men jag vill verkligen inte somna på kvällen för jag mår så himla dåligt på natten och kan inte sova. Men men... vi får väl se hur jag mår imorgon...
//elsaelsan
JAG FYLLER ÅR!!!!
Låt hyllningarna ta sin början! Låt statsmän och religionsföreträdare, tjänstemän och proletärer, mamma och pappa, vänner och bekanta, folk och fä stå på rad och prisa min ålder och visdom. Ser ni countern här nedanför? För er som inte kan tolka den betyder den att jag fyller ÅÅÅÅÅÅÅÅR!
Hipp Hipp Hurra för mig!!!
Tänk att jag redan är ett helt år gammal! INGEN, och då menar jag INGEN! kan ha blivit så stor på så kort tid som JAG! Ännu ett världsrekord av fantomflickan (eller kvinnan, nu nästan) Elsa Linge!
Det är värt en lite sång tycker jag!
Ja må JAG leva, Ja må JAG leva, Ja må JAG leva ut i hundrade år! Ja visst ska JAG leva, Ja visst ska JAG leva, Ja visst ska JAG leva ut huuuuundrade åååår!
HURRA! HURRA! HURRA! HURRA!
//elsaelsan
Min icke-digitala kommunikationsförmåga växer lavinartat!
Som ni alla vet har jag redan full koll på det svenska språket och med hjälp av ett tangentbord har jag inga större svårigheter att föra vidare mitt klokskap till övriga världen. Dessvärre hinner ju inte den här långsamt utvecklande, blekfeta, men ack så bedårande (måste faktiskt påpekas!), kroppen med i hjärnans Flash Gordon snabba utvecklingstakt. Så den orala kommunikationsförmågan är ju en aning efter. Men för er som inte har förmånen att träffa mig öga mot öga tänkte jag ändå redogöra för vilka ord jag i dagsläget kan förmå munnen att uttala. Och för den delen, vilka ord jag kan tvinga mina motsträviga händer att teckna.
Jag kan säga:
Mamma [maamaa]
Katten [ka ka]
Blub blub [blub blub]
AAAAAA [AAAAAA]
och ett par till. Bland annat pappa som jag jobbar på, men det låter mest [dada], eller [baba], eller [Rambo]. Får inte riktigt till det som sagt.
Jag kan teckna:
Katten (var mitt första tecken, det började jag med för några månader sen)
Lampa
Blomma
Ko
... och mitt personliga favorittecken som jag använder hela tiden. Framför allt när jag har ätit upp, alternativt slängt maten på golvet (vilket i ärlighetens namn är en mer frekvent anledning).
Borta!
Farmargrytan är - BORTA!
//elsaelsan
Två steg två tänder
När jag var hos mormor och morfar i helgen så ploppade min andra tand ut, som ett komplement till den första som kom för en knapp månad sen.
Efter att ha sett på Discovery Channel har jag börjat fundera på att hika i Amazonas nästa år, och har man sådana planer så är det väl lika bra att börja öva på en gång. Så när pappa kom och mötte mig i köket i Grums så tog jag mina första steg utan stöd. Det blev faktiskt två på en gång, innan jag bestämde mig för att det ju trots allt går snabbare att krypa.
Och ikväll gick jag en liten promenad i hallen. Hade inget egentligt mål, men ibland gillar jag att ta en promenad för att samla tankarna. Fyra steg tror jag att det blev. Promenader i all ära, men man ska ju inte överdriva...
Bara så att ni vet.
//elsaelsan
Första gången jag ställde mig själv utan stöd (gääääsp)
Idag blev pappa och mamma helt till sig i trasorna bara för att jag gjorde något jag inte gjort förut. Nämligen att ställa mig upp av egen kraft utan att stödja mig mot något. Personligen förstår jag inte uppståndelsen. Hade jag vetat om det hade jag kanske ställt mig ett par veckor tidigare. Meeeeen, å andra sidan är det ju lite kul att hålla dem på halster!
Jag förstår egentligen inte varför de blir förvånade. Jag menar, jag rullade ju runt när jag var 2 1/2 månad, stod på alla 4 när jag var 4 månader, kröp när jag var 5 etcetera... Man tycker ju att de borde vant sig vid det här laget. Men men, precis som de flesta vuxna är de väl om inte obildbara så näst intill...
/elsaelsan
