Hej vänner,

jag är inte säker på om det är ett smart drag av mig att släppa en bomb av denna magnitud i detta forum. Kanske ska jag vänta tills min redan författade artikel om ämnet blir accepterad och publicerad i New England Journal of Medicin (NEJoM), vilket lär ske inom en snar framtid.... hmmm..... men men.... här är man ju bland vänner, eller hur!

Jo, ser ni, det är så här att jag har gjort en banbrytande upptäckt! Någonting som har potential att fullständigt revolutionera sättet på vilket vi alla tar oss fram samtidigt som samhällets sjukvårdskostnader för huvudtrauman kraftigt kommer att reduceras.

Som ni alla känner till så slår vi människor allt som oftast i huvudet när vi rör oss framåt. Helt obegripligt egentligen, då man innan man passerar under ett hinder med lätthet kan avgöra att man faktiskt har minst ett par cm till godo. Jag skriver obegripligt - men så är inte längre fallet. Efter att under en längre tidsperiod studerat mig själv i en så kallad "spegel" har jag dragit slutsatsen att människans huvud faktiskt inte tar slut i ögonhöjd, utan att det även finns något där ovanför. Och det är detta "något" som man allt som oftast slår i när man är ute på upptäcktsfärd!

Men, inte nog med att jag har upptäckt detta "något", jag har även klurat ut två snillrika metoder genom vilka man i framtiden kan undvika konstanta fantomsmärtor ovanför ögonen.

Den första är ämnad för lekmän och går helt enkelt ut på att man gör en hukande rörelse när man närmar sig ett objekt som man normalt sett borde ta sig under utan att smälla i. Medelst denna rörelse så kommer även detta nyupptäckta "något", i alla fall i.... säg 7 fall av 10, att ta sig under objektet i fråga. Metoden är enkel, om än inte särskilt precis.

Metod nummer två kräver lite mer uträkning men ger å andra sidan ett perfekt resultat. Faktum är att den är så pass krånglig att ni får vänta med att läsa förklaring tills nästa nummer av NEJoM utkommer. Men kortfattat handlar den om att man mäter höjden på detta "något" ovanför ögonen och mha avancerade trianguleringsmetoder, ekolod och Pythagoras sats räknar ut exakt hur mycket ovanför fotleden man måste såga av sina egna ben för att i framtiden alltid gå säker från att slå i det fram tills nu okända ovanför ögonen.

Mänskligheten är mig evigt tack skyldig för denna upptäckt - men det bjuder jag på!

//elsaelsan

Morsning korsning!

Idag hände två roliga saker.

1. Jag fick en ny bilstol av mamma och pappa, vilket verkligen var på tiden. Den nya var förvisso jättefin men dessvärre lika tråkig att sitta i då inte heller den här hade surroundsystem, inbyggd dvd och Playstation. Känns inte som att mina föräldrar lyssnar till mina behov.

2. När vi var på IKEA för att beställa luckor till vårt nya fina kök passade jag på att leverera ett rejält lass i blöjan så att pappa var tvungen att springa till skötbordet med mig. Väl där, när pappa hade tagit av blöjan och lagt den nere vid fotändan på skötbordet, passade jag på att medelst en liten knuff med högerfoten förpassa den utför kanten och ner på golvet. Jag försökte förtvivlat lägga an en oskyldig min, men det sket sig (HI HI HI, HO HO HI!!!) och jag brast ut i ett klingande skratt. Ni vet, ett sånt där som jag vet får alla vuxnas hjärtan att smälta. Om jag känner pappa rätt så såg han hur blöjan liksom i slowmotion föll allt närmare golvet och den oundvikliga kaskaden av bebisbajs som skulle komma att befläcka toalettens nystädade golv. Och så blev det, för pappa såg - men gjorde intet. Så där stod han sen, med ena handen med ett stadigt grepp om mina ben, lyftandes min underkropp, skötväskan hurtigt över ena axlen, bajs runt vaderna och med ett ansikte beklätt av uppgivenhet. OJ oj oj, så kul har jag inte haft på år och dag! Men men, tillslut redde han iaf upp situationen utan att göra bort sig allt för mycket. Och sen åkte vi hem.

//elsaelsan

När jag vaknade till liv vid 06:45 i morse kände jag mig faktiskt friskare än igår kväll. Glädjen över tillfrisknandet grumlades dock av insikten om att jag inte väckts av mamma och pappa som ackompanjerade av pukor och trumpeter kommit in och sjungit ja må hon leva. Förvisso fick jag frukost på sängen av pappa, men det får jag ju alltid. Och det var bara den vanliga fesljumna sunkvällingen. Inte ett spår av den nybryggda koppen java, den färskpressade apelsinjuicen och toasten med äggröra och bacon som är brukligt vid ett högtidligt tillfälle som detta! Jag menar, WTF!!!! Det är ju min 10-månadersdag! Jag fyller ju ändå jämnt!
Nåja, tänkte jag, de kommer väl att överraska med ett Nintendo WII och tårta till förmiddagsfikat, men icke! Framåt kvällen klämmer pappa ur sig: "Ja visst ja! Det är ju din 10-månadersdag. Grattis lilla gumman!" och klappar mig på huvudet som om jag vore nån j***a knähund. 
Suck... Otack är världens lön. Här har man förgyllt deras liv, kompletterat familjen så att säga, i typ jättelång tid. Men det har man ingenting för. ICKE!

Inte ens en lite tårtbit kunde de bjussa på, snyft.

En sak är säker. Pappa kan fetglömma att han får nån 30-årspresent från den här "lilla gumman".

//elsaelsan

Idag blev pappa och mamma helt till sig i trasorna bara för att jag gjorde något jag inte gjort förut. Nämligen att ställa mig upp av egen kraft utan att stödja mig mot något. Personligen förstår jag inte uppståndelsen. Hade jag vetat om det hade jag kanske ställt mig ett par veckor tidigare. Meeeeen, å andra sidan är det ju lite kul att hålla dem på halster!

Jag förstår egentligen inte varför de blir förvånade. Jag menar, jag rullade ju runt när jag var 2 1/2 månad, stod på alla 4 när jag var 4 månader, kröp när jag var 5 etcetera... Man tycker ju att de borde vant sig vid det här laget. Men men, precis som de flesta vuxna är de väl om inte obildbara så näst intill...

/elsaelsan

Mamma och pappa vekar lite slitna. Visserligen börjar de bli gamla och trötta, men kanske kan det även bero på att det ha hänt en hel del saker de senaste veckorna (även om jag själv bara blir piggare av lite äventyr!)

I början av sommaren renoverade vi köket här hemma, och det vette tusan hur det hade gått  om inte jag varit med och övervakat det hela. Morfar var här ett par dagar han också och trodde att han kunde ta över, men den gubben satta jag snart på plats. Efter det åkte vi till mammas morföräldrar i Revsten för att fira midsommar. Med min taktkänsla och mitt överlägsna musiköra gjorde jag givetvis succé runt midsommarstången, trots att jag inte kunde visorna sen innan.

Sen åkte pappa och jag ner till farmor och farfar i Mörtvik medans mamma åkte hem till Täby. Hon sa att hon skulle städa, men jag tror nog att hon mest träffade sina tjejer och shoppade. Hon kom dock ner till oss i Mörtvik efter bara tre dagar. Skönt. Jag saknade henne verkligen! Jag fattar inte varför, men farfar gjorde allt för att skrämma slag på mig under de första dagarna. Men efter ett tag förstod jag att han egentligen inte är så farlig som han ser ut. Framför allt inte efter att pappa klippte honom, så att han fick en ny och snyggare frisyr.

Hos farfar och farmor gjorde jag massa saker! Farmor busade hela tiden och jag hjälpte farfar att bygga ut "lilla stugan". Jag såg även till att det inrättades en spaanläggning uppe på farmor och farfars terass så att jag kunde svalka av mig under de varmaste dagarna.

För två dagar sen kände jag dock att det var dags för oss att åka hem till Täby, så jag sa till paranteserna att det var dags att packa bilen och dra. Jag menar, det är jättekul att vara hos farmor och farfar, men det är lite svårt att sova när Aslan och Simba envisas med att busa hela nätterna. Och inte förstod de att de kunde ha mycket roligare i den fina uteburen som vi byggt åt dem. Nej inte de inte! De skulle vara inne i sovrummet och röja, dumkatterna. Aslan hoppade till och med på min mage så att jag fick ett rivsår. Men han är snäll innerst inne.

//elsaelsan

Jaha, då var man slutligen en del av "bloggosfären".
Och inte en dag för tidigt om jag får säga min mening!

Just det här med att säga saker, som i att fysiskt uttrycka saker med hjälp av munnen, är förvisso ett område inom vilket jag besitter mycket stora naturliga talanger. Meeeeeeen.... för att vara helt ärligt så har jag väl ännu en bit att vandra innan jag når upp till samma höjder som historiens stora oratorer. Jag behärskar dock redan komplicerade uttryck så som ma-ma, ka-ka, ga-ga, blub-blub (och dessutom är jag en höjdare på att prutta med munnen!). Och mer än så kan man ju knappast begära, jag menar, jag är ju bara knappt 10 månader gammal....

Just därför känns det alldeles ypperligt att kunna förmedla mina tankar och erfarenheter mha (schysst förkortning, eller hur!) min fingerfärdighet. Med tanke på hur snabbt och ihärdigt, för att inte tala om distinkt, jag knappar på pappas dator så är det mycket underligt att jag ännu inte blivit headhuntad som stenograf eller iaf (förkortning igen, det är min grej of the dej!) sektreterare till någon international businessman... men men, their loss.

Och jag menar, haaaaallåå, alla som är något har ju en egen blogg nu för tiden. Och bara för att man inte klarar av att blanda till sin egen välling än så behöver det ju inte betyda att man är helt ute...

Av någon ologiskt anledning vill dock inte pappa att jag använder hans dator. Så jag får passa på när han sitter på toa, vilket han gör typ hela tiden. Och jättelänge dessutom. Så det ska nog gå bra, om inte annat med tanke på hur oerhört snabbt jag skriver. 

Men nu låter det faktiskt (jag har förträfflig hörsel) som att han redan är klar, trots att han bara suttit i typ tio minuter. Rekord för hans del. Så jag får väl skriva mer när han går nästa gång. Borde inte dröja mer än någon timma.

Så, ciao då så länge, och kom ihåg: Ingenting är omöjligt - det finns bara dåliga kläder!

//elsaelsan